Jag stiger av tunnelbanetåget och ser en tjej runt 20-25 år, sittande på bänken.
Hon pratar i sin telefon och är ledsen. Hon gråter.
Hon är kvar på perrongen. Hon bryr sig inte om tåget eller om människorna som går förbi panikartat för att hinna vara först vid rulltrappan.
Jag tittar på henne och undrar vad det är som kan göra en ledsen klockan åtta på morgonen.
Är det dagis som ringer och säger att hennes dotter är OK enligt läkarna men att hon har “bara” brutit armen vid morgonens samling? Nej, mycket tveksamt. Då skulle hon antagligen redan varit ute och letat efter taxi som skulle ta henne till akuten.
Kan det vara någon mormor som har lämnat Världen för en bättre plats? Hmmm… Detta återstår som ett alternativ.
Men, är det kanske hennes kille som har äntligen hört av sig efter firmafesten, lite halvbakis, som råkade vakna bredvid en kollega och upptäckte att kollegan var allt han saknade hittills? Detta är det mest troliga alternativet. Jag hoppas att det kan vara det. För, jag menar, det finns bara en mormor men många killar där ute.
Jag vänder mig om och går mot rulltrappan fundersam.
Andra bloggar om: Tåget, sorg, tunnelbana, människor, stress, otroghet, dagis, fundering, storstad, stockholm, problem, tjej