Fritt översatt poem av Desanka Maksimović som skrevs i minnet av massakern över serbiska skolbarn som begåtts av tyska ockupationssoldater i Kragujevac, Serbien (Jugoslavien) 1941.
Bakgrunden till poemen:
Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Nazityskland. Samma år attackerade kommunistiska partisaner med kungen trogna soldater, den tyska Wehrmacht, varpå tyska soldater dödades, vilket gjorde generalen Franz Böhme rasande. Som hämnd för tyska sårade och dödade soldater (10 dödade och 26 sårade) befallde han sina tyska soldater att för varje sårad tysk soldat skulle 50 civila serber dödas och för varje död tysk soldat skulle 100 civila serber dödas. 19 oktober invaderades Kragujevac av tyska trupper och cirka 5000 personer mellan 16-60 år arresterades. Kragujevacmassakern ägde rum 20 och 21 oktober 1941 vilket var alltså en hämndaktion för att serbiska rebeller dödat och sårat ockupationsmaktens soldater. Under dessa dagar tros det ha mördats omkring 3000-5000 civila personer vid Kragujevac och omkringliggande områden, men vidare efterforskning har idag kommit fram till siffran 2796 (enligt vissa 2794) personer och bland dom var cirka 300 elever och 18 lärare från stadens gymnasium i närheten.
Frågan är idag varför kallas detta för massaker och inte för folkmord, när liknande massakrer kom senare att kallas för folkmord?
Blodiga sagan
Det var en gång i ett bondeland
på det bergiga Balkan.
De dog martyrdöden –
en trupp av elever,
alla på samma dag.
Samma år
föddes de alla,
deras skoldagar
löpte sida vid sida.
Till samma högtid
leddes de tillsammans,
mot samma sjukdomar blev de vaccinerade,
och alla dog på samma dag.
Det var en gång i ett bondeland
på det bergiga Balkan.
De dog martyrdöden –
en trupp av elever,
alla på samma dag.
Och bara femtiofem minuter
innan dödsögonblicket
satt de i sina skolbänkar –
en trupp av elever.
Och alla kämpade med samma uppgift:
hur långt hinner en människa
om hon går i normal takt…
Och så vidare…
Deras tankar var fyllda
av samma siffror,
och i skolväskorna låg,
helt meningslöst,
anteckningsböcker med goda och dåliga betyg.
En handfull likadana drömmar
och likadana hemligheter –
patriotiska och kärleksfulla –
låg hopvikta i deras fickor.
Och det verkade som om
de länge, länge
skulle springa under den blå himlen,
tills alla världens uppgifter
var lösta.
Det var en gång i ett bondeland
på det bergiga Balkan.
De dog en heroisk död –
en trupp av elever,
alla på samma dag.
Långa rader av pojkar
som höll varandra i händerna
gick från sista lektionen
lugnt till avrättningen –
som om döden inte var något.
Långa rader av vänner
reste sig samtidigt
till det eviga hemmet.